Historik

Hundar av spanieltyp har funnits i Europa sedan mer än tusen år. Ofta kan man se en förbluffande modern typ av spaniel på målningar av mycket gammalt datum. Redan från 1200-talet finns det avbildningar av dvärgspaniel. I mitten av 1830-talet började engelsmännen korsa in ostasiatiska småhundar i king charles spanieln. Först år 1945 erkändes den som enskild ras av engelska kennelklubben. Rasen är numera spridd över världen och den är en mycket uppskattad sällskaps- och utställningshund.

Användningsområde

Rasen kan sägas leva mycket väl upp till förväntningarna på den utpräglade sällskapshund som den utger sig för att vara. Den är i allmänhet orädd, social med både människor och andra hundar, lekfull och lätthanterlig. Den är sportig och beskrivs ofta som en ”stor hund i litet format”. Den passar utmärkt som sällskapshund och för utställning, agility, lydnad, spår, eftersök (viltspår) och andra roliga hundsporter. Det finns också individer som är servicehundar.

Egenskaper / Mentalitet

Den är en liten, alltigenom lagom hund av spanieltyp. Typ och temperament är mycket viktiga egenskaper. Den är livlig, behagfull och välbalanserad med ett milt uttryck. Till karaktären är den absolut orädd och käck, glad, vänlig, aldrig aggressiv och utan varje antydan till nervositet. Dess tillgivenhet och mjukhet gör den till en idealisk sällskapshund som passar in i de flesta miljöer.

Storlek och utseende

Önskvärt är en liten, välbalanserad hund, helst cirka 5,5–8 kg, men större individer förekommer. Vikten är i proportion till höjden. En välbalanserad hund ska vara omkring 32–33 cm i mankhöjd för hanar och något mindre för tikar. En hund av spanieltyp, utan överdrifter, med ett milt ansikte med stora, mörka, runda ögon. Färger: black & tan (korpsvart med rödbruna tecken), ruby (varm kanstanjeröd), blenheim (varmt kastanjefärgade tecken i väl uppbrutna fläckar på pärlvit botten), tricolor (svart och vitt jämnt fördelat och uppbrutet, med rödbruna tecken).

Pälsvård

Pälsen ska vara lång, riklig och silkig, utan lockighet. Endast lätt vågig päls är korrekt. Den ska aldrig trimmas, men pälsen på tassarna bör hållas efter om den är riklig, så att inte filtmattor bildas undertill eller mellan tårna. Pälsen bör borstas igenom regelbundet och särskild uppmärksamhet bör läggas på pälsen bakom öronen som är riklig och mjuk och lätt kan bilda tovor.